På väg till jobbet så står jag och mina medresenärer i kö. Först till den gröna metallboxen med Metro-tidningar. Sedan till metallådorna som med sina röda och gröna lysdioder en efter en visar om vi är välkomna in. Vi har tur. Eftersom jag och mina medresenärer bor långt ut i tunnelbanenätet får slipper vi stå när vi sakta vaggas in till storstaden och våra arbetsplatser. 

När vi satt oss ned slår vi gemensamt upp dagens Metro för att tillsammans ta reda på vad som vi förväntas prata om i fikarummet eller över skrivborden och mellan datorskärmarna idag. På första uppslaget presenteras huvudnyheten för dagen. "De tjänar mest på Alliansens valseger", skriker trycksvärtan ut tillsammans med ett stort foto på två leende pensionärer på en bänk. I en ruta intill artikeln har Anneli Sandberg på tidningen Metro listat upp valets vinnare i en enkel liten faktaruta för oss. 

Vinnarna är enligt artikelförfattaren vara pensionärerna, barnfamiljerna, löntagarna och studenterna. Vid en första anblick tycks det alltså som att hela Sverige är vinnare på alliansens valseger. Men varför känner jag mig då som en förlorare där jag sitter och tillsammans med mina hålögda medresenärer på väg till jobbet? Svaret ligger ordets makt.

Jag och många av mina medresenärer delar identiteten "löntagare". Ett ord som spelat en viktig roll för arbetarrörelsens retoriska omformande under vår övergång från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle. Ordet har fungerat som en form av substitut för ett klassbegreppet. Löntagare är en bredare kategori än arbetarklassen som ofta associerats med manuella arbeten. Samtidigt implicerar begreppet fortfarande en viss konfliktdimension. Men som ordets använts i årets valrörelse har tyvärr stora delar av våra sociala liv uteslutits. 

Artikeln i Metro förklarar vidare att vi tunnelbaneresenärer som tjänar 24 000 kronor i månaden kommer få 245 till i plånboken varje månad. Denna ökning sker under den magiska transformation i vilket pengar överförs från våra arbetsgivares konton till skatteverkets och våra egna privata lönekonton. Med dagens teknik sker denna överföring på en millisekund i bästa fall och under vad som kallas "en bankdag" i värsta fall.

Två dagar efter att min lön äntligen kommer in på mitt konto måste jag betala mina räkningar. Denna månad märker jag att både min A-kasseavgift, avgiften till bostadsrättsföreningen och räntan vårt bostadslån gått upp. Inte särskilt mycket, men tillräckligt för att vi måste gå in på vår internetbank och ändra autogiro-överföringarna för att slippa betalningspåminnelser och förseningsavgifter.

Två av barnen har den senaste veckorna legat hemma med magsjuka. Feber, kräkattacker och diarré har varit resultatet. Som tur är har jag kunna arbeta lite hemifrån. Men i början av veckan vaknade jag själv upp mitt i natten och var tvungen att springa på toaletten för att rensa kroppen från bakterier. När jag ringer till försäkringskassan får jag veta att sjukreglerna för egenföretagare förändrats en del sedan jag senast var sjuk. Nu förtiden är det sju dagars karens innan min sjukfrånvaro kan försäkras. Efter fyra dagars sängvistelse tvingar jag mig själv till jobbet. Jag har inte råd att sjuk två dagar till.

När både jag, trots en viss tids sjuknärvaro på jobbet, och barnen är friska är det redan slut på sommaren och vår äldsta skall tillbaka till skolan. Lagom till skolstarten får vi ett brev hem där det förklaras att skolan inte längre serverar skolmat till barnen. Men om vi vill slippa skicka med mat med äldstingen har vi dock möjligheten att köpa serveringstjänst utav det cateringföretag som under sommaren tagit över driften av skolbespisningen. Med brevet följer en redan ifylld postgiroblankett. Åter igen sätter vi oss för att ändra i våra autogiro-inställningar hos vår internetbanken.

Så ljuger Metro och Sandberg när de skriver att löntagarna är de stora vinnarna i valet? Nej, men det är ett begrepp som endast avslöjar en väldigt liten del av vår verklighet. Och denna svaghet i vårt politiska språk har visat sig extra tydlig i årets valrörelse där de Rödgröna har haft otroligt svårt att förklara varför mina medresenärer inte vinner 245 kr på alliansens politik. Och strömmen av valanalyser som kommer efter valet verkar alla vara överens om en sak. Vi behöver en ny berättelse, nya begrepp.

Själv skulle jag vilja se en berättelse om "det sociala", vårt samhälle. Det där vi alla är en del av där andra dagarna. Jag vill inte veta vad jag har kvar i plånboken efter lön, utan när månaden är slut. Efter alla de transformationerna som jag och min plånbok går igenom de resterande dagarna varje månad. Då jag inte är löntagare utan... Ja vaddå?